Till startsidan

Porjus kraftverk – en milstolpe i Sveriges industriella utveckling

Porjus kraftverk
Porjus kraftverk ligger i Stora Luleälven i Jokkmokks kommun, nära polcirkeln. När Porjus byggdes i början av 1900-talet var syftet att tillhandahålla el till Malmbanan, som användes för att transportera järnmalm. Det nya vattenkraftverket och elektrifieringen bidrog till en kraftig tillväxt inom Sveriges gruvindustri. Idag är Porjus installerade kapacitet 465 MW el, vilket gör det till Sveriges tredje största vattenkraftverk. Porjus är även sista anhalten innan Laponia, som finns med på Unescos världsarvslista och innehåller fyra nationalparker.

Om vattenkraft och Luleälven

Vattenkraft är en pålitlig, säker och förnybar energikälla. Idag tillgodoses nästan hälften av Sveriges totala elbehov med hjälp av vattenkraft. Luleälven, som Porjus tillhör, är Vattenfalls och Sveriges viktigaste älv för produktion av vattenkraft. Det första steget i utbyggnaden av Luleälven togs 1910–15 då Porjus kraftverk byggdes. Det yngsta kraftverket i Luleälven, som ligger nära byn Ritsem, färdigställdes 1977. Totalt har Luleälven 16 vattenkraftverk mellan norska gränsen och Bottenviken.

Vattenkraft kommer även i framtiden att vara ett viktigt förnybart energislag. Omfattande investeringsprogram håller på att utföras på Vattenfalls vattenkraftverk för att öka effekten och förstärka dammarna i syfte att producera mer el och förbättra säkerheten.   

Moderniseringar och utvecklingsaggregat

Ett nytt kraftverk med två nya aggregat byggdes i mitten av 1970-talet (1971–75). Det nya kraftverket har en total effekt på 465 MW, vilket är mer än tio gånger mer än för det gamla.

Alla nya transformatorer byggdes under jord, och därför behövdes ingen ny byggnad. Den gamla byggnaden finns dock kvar som ett storslaget monument och besökscentrum. Den gamla dammen har ersatts av en stenfyllningsdamm med en tätkärna av morän. Den har byggts omedelbart nedströms om den gamla dammen, och har två nya utskov som stängs via segmentluckor. 

Historia – vattenkraften var viktig för den industriella tillväxten och Sveriges utveckling 

Vattenkraft började användas så tidigt som under 1200-talet. Vattenkvarnar och sågverk byggdes, stockar flottades nedströms och älvarna blev viktiga för transport. Men deras viktigaste bidrag till samhällsutvecklingen låg fortfarande i framtiden.

I slutet av den industriella revolutionen började el användas i stor skala. Under flera århundraden hade bara en liten bråkdel av älvarnas rörelseenergi utnyttjats. I slutet av förra seklet började så ingenjörerna att se vattenkraftens enorma potential. 1910 började Sveriges första vattenkraftverk, Olidan i Göta älv, producera el till industrin och järnvägen. Detta var starten för utbyggnaden av Luleälven och bygget av Porjus kraftverk. Fram tills dess hade samhället varit mycket skeptiskt inställt till el, men när problemen med överföring av el över långa avstånd utan stora förluster hade lösts ökade intresset.  

Bygget av kraftverket startade 1910, utan att det fanns vägar eller järnväg till Porjus. Såväl bygget som transporten av material blev oerhört krävande eftersom material och övriga förnödenheter måste bäras 50 kilometer från närmaste stad, Gällivare. Fem ton material och förnödenheter bars på en spångad gångled över vildmarken till Porjus under de första månaderna. Detta extremt tunga och tidsödande arbete upphörde dock 1911 då järnvägen från Porjus till Gällivare färdigställdes.

1915 invigde Gustaf V Porjus kraftverk via telefon, eftersom hans rådgivare inte ansåg att det var säkert att göra en så lång resa mitt under kriget. Porjus blev snabbt en knutpunkt i ett industriellt Sverige som förbrukade alltmer energi. När kraftverket invigdes fanns det redan 20 vattenkraftverk runt om i landet, men Porjus fick stor uppmärksamhet på grund av det geografiska läget och eftersom byggnadstekniken var mycket avancerad för sin tid. Kraftverket ligger under jord, insprängt i berget. Antalet turbiner i det gamla kraftverket ökade mellan 1920 och 1960 till nio aggregat. Turbinerna fungerar fortfarande men används inte vid normal drift; de kan istället användas för att testa ny utrustning.